Den ensamme jägaren stannade sin lilla gula jeep vid skogsvägens slut. Dimman låg tät över nejden, det var vindstilla och tystnaden var nästan total. Försiktigt stängde jägaren bildörren, trevade i fickan efter magasinet, laddade studsaren utan att  det hördes så mycket som ett enda litet knäpp. Hunden , Kalle, även kallad ”Kalle-balle-stallhund” vädrade i dimman , viftade på svansen och drog lite i kopplet. Men han sa inget, för Kalle visste att nu gällde det att vara tyst och smyga med husse. På ljudlösa steg i höstblöt nyplöjd åker smög de båda fram genom dimman som nu var så tät att hunden nästan inte syntes , trots att den var i koppel. Efter en stunds trevande i det marknära molnet övergick underlaget i stubb. Vid mina fötter kunde jag se att spillsäden hade grott på det tröskade gärdet. Plötsligt och utan förvarning stod bocken där,bara tre meter framför mynningen. En stor och grann bock med kraftiga rosenkransar och vacker lyra. Jag visste att jag hade nerlut och gott kulfång ty jag kände marken bättre än min egen ficka. Bocken hann ana  att jägaren kastade upp geväret till axeln, skottet brann av, rådjuret hoppade rätt upp i luften, blod och tarminnehåll sprutade ut över brodden. Det skadade djuret flyddde i panik samtidigt som flera andra rå hänger på och drar till skogs.  Hunden viftade på svansen och husse skämdes över att ha förivrat sig. Efter en dryg timmes eftersök där hund och jägare hjälptes åt återfanns den döda bocken. Inget bra skott , men ändå ett lyckligt slut, åtminstone för skytten och hans kamrat.

För att skydda hundens identitet så  har polarviw kallat honom Kalle i det här inlägget. Kalle (som ju igentligen heter något annat) blev mycket gammal och var mycket mycket älskad. Han vilar i dag vid en stor sten med en egen nytillverkad hällristning över sitt minne.

 Gubben  hade inte fyllt 60, han var fysiskt stark och hade intellektuell skärpa som få. Han var mitt uppe i livets stora projekt, men i hans inre hade kräftan fått fäste. En vårdag  strax innan sjöns vass blivit grön gick han ner till sin älskade son,  som  han visste satt och läste i drängstugan. Han satte sig ner framför pojken, tittade honom rakt i ögonen och sa de förbjudna orden. ” Jag har canser , vi vet inte hur det ska sluta , men kampen börjar nu och jag skall segra.”  Det blev en kamp som varade i 10 år. En kamp som slet gubben mellan hopp och förtvivlan, smärta och sorg kryddat med livsvilja och styrka. En strid som både gav och tog, men mest tog. Strax innan gubben skulle få lämna jordelivet så sa han till sin gosse.” Om det går, så ska jag hälsa på dig från den andra sidan.” Den döende mannen redogjorde för ett komplicerat system med tre hemliga tecken som han skulle ge sin son efter det att döden inträtt. För att med 100% säkerhet veta att det var ett besök från dödsriket så fick inte alla tecknen avslöjas förrän kontakten var fullbordad. En solig sensommardag efter 10 svåra år fick gubben äntligen vila. Sonen besökte rummet där den döda gubben låg, för att ta ett sista riktigt avsked. Ett ljus brann i det av sol upplysta rummet,  frid och stillhet härskade runt den döde. När pojkenskulle lämna rummet så låg liket där, med slutna ögon, knäppta händer och ett finurligt, nästa lyckligt uttryck i ansiktet. Just när gossen ska lämna rummet så vänder han sig om för att kasta en blick på sin döda pappa, och i samma ögonblick vrider gubben på sitt ansikte, ser på sin son och ler kärleksfullt, vrider tillbaka skallen och sluter ögonen. DET VAR DET FÖRSTA TECKNET  AV TRE. 

Nu har det gått mer än 20 år och inga fler tecken har givits.En dag i dödsriket kanske är 1000 år. Vad vet vi? Då och då besöker gubben sin son när han drömmer. Då skänker han sin  avkomma glädje och trygghet. Men det är bara i drömmen.

Gör inte idag vad din pappa kan göra i morgon.

Ha haa hii hiii !!!!!!!!

Den goda människan existerar. Tro mig, jag möter goda människor varje dag. Ibland kanske man tvivlar. Tvilet har sin grund i det man ser på TV eller läser om på nätet eller på annat sätt där man tillgodogör sig nyhetsflödet. Men trots det så vet jag att den goda människan vinner och har övertaget.

De basala värden som jag hyllar är , lugn och ro, fredlig samvaro, trygghet för familjen och utvecklande närhet till människor i min omgivning.   Det  roliga med det här, det är att pricis så känner 99 % av världens befolkning. Nittinio procent av alla människor är goda. Ovavsett religion eller annan etnisitet så är nästa alla god och vill det goda. Det är något att tänka på när vi går ut möter varelser av vår egen art. En sanning som är otvetydig , det är att, skrapar vi lite i skinnet så ser man att inuti  äro vi alla röda.

Enligt  vetenskapliga studier så tittar asiater och västerlänningar på olika sätt när de betraktar varandra. I västerlandet fäster vi blicken på ögonen eller munnen, till skillnad från medmänniskor från  ostasien. Där tittar man mest på näsan och dess nära omgivning. Orsaken är nog inte helt klarlagd , men det kan ha att göra med kulturella skillnader. Tillexempel hur artigt det är att stirra någon i ögonen.

Men hur det än är med den saken så är det ur munnen det talade språket kommer. Med friska tänder och ett vårdat språk kan man dölja oceaner av osäkerhet och okunskap.  Ett språk utan överdriven dialekt och kryddat med lite främmande ord kan få vilken normalbegåvad skojare som helst att framstå som som ett ess i leken. Svårigheten är kanske att få det att hålla i längden. Men faktum kvarstår, ditt språk är ditt sätt att presentera dig. Och ett faktum kan ingen förneka, och det är att din omgivning dömmer dig efter vad som kommer ut ur din mun.

Anblicken av friska tänder, doften av en behaglig andedräkt och ljudet av ett vackert språk kan få vem som helst att smälta.

Men till syven och sist, HELLRE DÅLIG ANDEDRÄKT ÄN INGEN ALLS.

Kompetenta lärare bygger vår framtid! Formell kompetens är nödvändig och skall betalas därefter. Höj lärarlönerna. Det uppväxande släktet tillbringar mycket tid i skolan, ungdomar utgör famtidens kapital. Pedagogerna ser till att de unga får fotfäste i en hård värld. Vi måste betala mer till dom som ser till att kunskap bibringas lärjungarna. MERA PENGAR TILL SKOLAN och BÄTTRE LÖNER till LÄRARE

Avtryck. Vi lämnar inga avtryck efter oss. Enda sättet att inte bli bortgömda är att lämna spår i jordskorpan, spår som inte kan utplånas, spår som som har evighetens prägel över sig.
För cirka 100 tusen år sedan flydde en familj undan ett stort vulkanutbrott. Familjen bestod av tre vuxna och ett barn. Det var någon form av rättuppstående homoider. Kanske neanderthalare. Hur som helst så försökte de undkomma ett skrämmande vulkanutbrott. De gick tätt tillsammans. Barnet höll sin sin mors hand i ett krampaktigt grepp. Plötsligt hörs en kraftig smäll från vulkanen. Familjen vänder sig  om och ser ett enormt askmoln som reser sig mot himlen. En skrämade pelare av rök och mörker. Någon timme senare faller aska och pimpsten ner över deras flyktväg och förseglar flyktingarnas spår. De spår som deras fötter gjort i sanden, de spår som berättar om den här händelsen , de förevigas genom nedfallet från utbrottet. Efter 100 tusen år har naturen åter frilagt de flyende avtrycken och vi kan som i en öppen bok se vad som en gång begav sig. Men snart har moder jord även raderat dessa rester. Så hur väl vi än vill bli ihågkomna så kommer vi att förlora mot det vi kallar tidens tand. MITT RÅD TILL ALLA LEVANDE VARELSER är ”lev i nu”

Här står snömannen med fackla i handen, hatt på skallen och omgiven av isande vinterkyla. Men han vill säga att ” våren är på väg, håll ut en stund till för snart så blir det varmare. I tider av global uppvärmning   kan man tycka att denna polarvinter är lite märklig, men vad är inte märkligt i dessa tider. ”     Mittsvar till snömannen är…” Tack gode GUD att det är sommar på andra sidan jorden. Där vajar palmerna, solen skiner och bananerna är mogna.”

Polarview höll middag för 8 personer. Vi hade en underbar kväll med mycket skratt och utbyte av tankar. Jag tror att våra gäster trivdes. Gästerna kom kl 1800 och vi startade kvällen med 3 fl skumpa med snacks. Sedan trerätters med vitt rött och Dansk fad 6. Hög ljudnivå sång och skratt. Gästerna  lyste och inläggen var kloka , allvarsamma samt roliga. Kaffe med stänkare och likör. Vickning, Carlberg och snaps. Vid 2taget på natten hämtades gästerna av taxi. Vi hade kul och vi känner oss glada och stärkta av det inspirerande umgänget. Lite trötta efter gårdagens kalasande, men den polarviewiska taffeln ska sätta spår. Just nu är det -15 grader kallt och det snöar stora lätta flingor från en grå himmel. Nu ska jag  med fru polarview gå och dricka kaffe hos några som vi tycker mycket om.