Jag är kort. Rätt mycket under medellängd , men inte kortväxt i ett vidare begrepp. Jag avskyr när andra som är längre än jag kommer för nära min integritetszon. Då måste jag böja nacken bakåt och titta  upp. Det svider. Obegåvad är jag inte, nej tvärt om jag är ganska smart (lite smartare än de flesta) och jag vill ha makt. Ibland måste jag stå ut med att en del idioter skämtar om min längd. Enkla skämt, så som att ”  här når även du upp till översta hyllan”. Inte mycket att hänga upp sig på, men det svider. För att inte tala om de tillfällen då jag själv måste skoja om att jag inte är så jävla lång, för att visa att jag inte bryr mig. Men jag bryr mig, och det gäller att hålla skenet uppe. Dessutom är jag inte att lita på, jag glömmer aldrig en oförrätt och när jag väl får chansen ,så hämnas jag. Då får dom igen , dom dryga jävlarna. Värst är det när jag har lite alkohol i blodet, då känner jag mig stark och stor, då vill jag att folk ska lyssna på mig, för jag vet bäst och ser med klara ögon bristerna hos mina medmänniskor. Tyvärr röjer jag mig i detta stadium, och det vet jag om. Då är det bara att ta några supar till så blir jag en glad och snäll liten man igen som med lätthet kan skoja om att jag är  lite kort. Men det värsta  av allt är  mitt avund som alltid gnager i mitt inre, det spelar mig spratt som jag inte kan förutse eller kontrollera.   Som tur är så är jag inte korkad………                      Short Mans Syndrome är en påhittad sjukdom. Författaren har låtit fantasin spela fritt. Om det finns likheter i det verkliga livet så är detta en ren slump.