Den ensamme jägaren stannade sin lilla gula jeep vid skogsvägens slut. Dimman låg tät över nejden, det var vindstilla och tystnaden var nästan total. Försiktigt stängde jägaren bildörren, trevade i fickan efter magasinet, laddade studsaren utan att  det hördes så mycket som ett enda litet knäpp. Hunden , Kalle, även kallad ”Kalle-balle-stallhund” vädrade i dimman , viftade på svansen och drog lite i kopplet. Men han sa inget, för Kalle visste att nu gällde det att vara tyst och smyga med husse. På ljudlösa steg i höstblöt nyplöjd åker smög de båda fram genom dimman som nu var så tät att hunden nästan inte syntes , trots att den var i koppel. Efter en stunds trevande i det marknära molnet övergick underlaget i stubb. Vid mina fötter kunde jag se att spillsäden hade grott på det tröskade gärdet. Plötsligt och utan förvarning stod bocken där,bara tre meter framför mynningen. En stor och grann bock med kraftiga rosenkransar och vacker lyra. Jag visste att jag hade nerlut och gott kulfång ty jag kände marken bättre än min egen ficka. Bocken hann ana  att jägaren kastade upp geväret till axeln, skottet brann av, rådjuret hoppade rätt upp i luften, blod och tarminnehåll sprutade ut över brodden. Det skadade djuret flyddde i panik samtidigt som flera andra rå hänger på och drar till skogs.  Hunden viftade på svansen och husse skämdes över att ha förivrat sig. Efter en dryg timmes eftersök där hund och jägare hjälptes åt återfanns den döda bocken. Inget bra skott , men ändå ett lyckligt slut, åtminstone för skytten och hans kamrat.

För att skydda hundens identitet så  har polarviw kallat honom Kalle i det här inlägget. Kalle (som ju igentligen heter något annat) blev mycket gammal och var mycket mycket älskad. Han vilar i dag vid en stor sten med en egen nytillverkad hällristning över sitt minne.