Avtryck. Vi lämnar inga avtryck efter oss. Enda sättet att inte bli bortgömda är att lämna spår i jordskorpan, spår som inte kan utplånas, spår som som har evighetens prägel över sig.
För cirka 100 tusen år sedan flydde en familj undan ett stort vulkanutbrott. Familjen bestod av tre vuxna och ett barn. Det var någon form av rättuppstående homoider. Kanske neanderthalare. Hur som helst så försökte de undkomma ett skrämmande vulkanutbrott. De gick tätt tillsammans. Barnet höll sin sin mors hand i ett krampaktigt grepp. Plötsligt hörs en kraftig smäll från vulkanen. Familjen vänder sig om och ser ett enormt askmoln som reser sig mot himlen. En skrämade pelare av rök och mörker. Någon timme senare faller aska och pimpsten ner över deras flyktväg och förseglar flyktingarnas spår. De spår som deras fötter gjort i sanden, de spår som berättar om den här händelsen , de förevigas genom nedfallet från utbrottet. Efter 100 tusen år har naturen åter frilagt de flyende avtrycken och vi kan som i en öppen bok se vad som en gång begav sig. Men snart har moder jord även raderat dessa rester. Så hur väl vi än vill bli ihågkomna så kommer vi att förlora mot det vi kallar tidens tand. MITT RÅD TILL ALLA LEVANDE VARELSER är ”lev i nu”