Polarview fick bara en sådan himla lust att berätta en liten självupplevd historia.                                                                          Det hela begav sig på den gamla goda tiden då PW jobbade på barnkolloni. Trettio gossar i tioårsåldern njöt av den svenska sommaren. Alla hade de sitt vinterboende i Stockholms innerstad, men nu var de på kollo och livet lekte. En vacker dag i juli, mitt under industrisemestern ( det hette så då) så arrangerades det besöksdag. Pappor och Mammor , nära och kära samt kompisar och vänner skulle komma på besök några timmar och se hur bra barnen hade det. Och där stod jag med  9 åriga Kalle. Vi höll varandra i handen, och jag såg hur Kalles mamma kom åkande i en jättestor gammal Cheva. (Raggarbil) Vid ratten satt en kille med ”sune”.  De steg ur och kom oss tillmötes. Kalle gav sin mor en bamsekram. En kort stund stod vi där och samtalade om ditt o datt. Efter en tidsa jag, ” Hörru Kalle, ska du gå med mig över bron till matsalen eller ska du åka bil med din mamma  och pappa?”. Kalle vände sig blixtsnabbt emot mig  samtidigt som han pekade på kvinnan och sa med faströst, ” Det där är min mamma,,, men det där (han nickade åt mannen) är inte min pappa. Mannen böjde sig då fram och sa vänligt,” Men Kalle jag får väl vara din vän i alla fall?”.  Kalle svarade, med viss tvekan ,att det kunde han väl få vara. Mamman och mannen tog raggarbilen och körde runt till matsalen och Kalle och jag gick hand i hand över träbron för att komma till maten. Mitt på bron stannar Kalle och ser mig i ögonen. Med tillbakahållen gråt säger Kalle med en nioårings enkelhet ” Du,, Ploarview,, jag har många såna där vänner.