Polarview låg häromdagen och vilade middag. Soffan var mjuk och skön, solen lyste in genom fönstret. Polarview sov inte, men vilade behagligt med sluta ögon. Plötsligt hörs ljudet av travande tassar. Jag hör att en hund närmar sig. Men det är omöjligt för jag har ingen hund i huset, det är många år sedan det fanns en älskad hund i kåken. Jag lyssnar med stängda ögon på ljudet och hör hur djuret stannar alldeles intill mig, jag hör hur jycken med lyft huvud andas genom öppen mun. Jag är klarvaken, men jag tittar inte, jag känner ingen rädsla, är snarare road av att hjärnan kan spela mig ett sådant hörselspratt. Nu väljer jag att öppna ögonen för att se vad det är som har åstadkommit de mystiska ljuden. Polarview rycker till och spärrar upp ögonen. Där framför mig står hunden livs levande och viftar på svansen. Min älskade gamla hund tar ett steg tillbaka när jag sätter mig upp, men viftar ihärdigt på svansen av glädje över att se mig vaken. Jag sträcker ut handen för att klappa honom, samtidigt går solen i moln och det blir lite mörkare i rummet. Hunden försvinner som i dimma, en svag doft av glad hund förklingar och allt återgår till ordningen. Solen bryter åter igenom molnen och det blir ljusare i rummet. Jag vilar vidare och känner mig glad , men frågan kvarstår, VAR DET EN HUNDVÅLNAD SOM BESÖKTE MIG.