Polarview fick bara en sådan himla lust att berätta en liten självupplevd historia.                                                                          Det hela begav sig på den gamla goda tiden då PW jobbade på barnkolloni. Trettio gossar i tioårsåldern njöt av den svenska sommaren. Alla hade de sitt vinterboende i Stockholms innerstad, men nu var de på kollo och livet lekte. En vacker dag i juli, mitt under industrisemestern ( det hette så då) så arrangerades det besöksdag. Pappor och Mammor , nära och kära samt kompisar och vänner skulle komma på besök några timmar och se hur bra barnen hade det. Och där stod jag med  9 åriga Kalle. Vi höll varandra i handen, och jag såg hur Kalles mamma kom åkande i en jättestor gammal Cheva. (Raggarbil) Vid ratten satt en kille med ”sune”.  De steg ur och kom oss tillmötes. Kalle gav sin mor en bamsekram. En kort stund stod vi där och samtalade om ditt o datt. Efter en tidsa jag, ” Hörru Kalle, ska du gå med mig över bron till matsalen eller ska du åka bil med din mamma  och pappa?”. Kalle vände sig blixtsnabbt emot mig  samtidigt som han pekade på kvinnan och sa med faströst, ” Det där är min mamma,,, men det där (han nickade åt mannen) är inte min pappa. Mannen böjde sig då fram och sa vänligt,” Men Kalle jag får väl vara din vän i alla fall?”.  Kalle svarade, med viss tvekan ,att det kunde han väl få vara. Mamman och mannen tog raggarbilen och körde runt till matsalen och Kalle och jag gick hand i hand över träbron för att komma till maten. Mitt på bron stannar Kalle och ser mig i ögonen. Med tillbakahållen gråt säger Kalle med en nioårings enkelhet ” Du,, Ploarview,, jag har många såna där vänner.

Om du har förmånen att äga en liten gräsmatta  samtidigt som du tycker att det är tråkigt att klippa desamma, då har Polarview ett litet tips som gör det tråkiga klippandet lite roligare. Du klipper helt enkelt en badmintonbana  eller en boulebana i gräset. Tycker du inte om just de  idrotterna så klipper du för någon annan sport. Det hela går ut på att klippa gräset olika kort. Man ändrar klipphöjd på motorgräsklipparen och får på så sätt fram det önskade mönstret. Enkelt och lätt. Om du studerar bilden härintill så får du ett hum om hur det kan se ut. Man kan också bara klippa ett hjärta i  gräset och på det sättet visa att man har lite gräsrotsfantasi.

Indolent är inget man vill vara, men ibland drabbas man av indolens. Vid några få tillfällen kan indolens  vara det behagligaste av alla tänkbara tillstånd. Men en sak är säker, och det är att om man är varaktigt indolent så förspiller man sitt liv. Polarview har svårt att ”klicka” med indolenta existenser. När det alerta möter det indolenta uppstår ingen kongenialitet. Polarview kan ibland undra var den indolenta gränsen ska dras. Som bekant används uttrycket även inom medicinen , och då kan man ställa sig frågan, om killen  med ”smedhänder” har någon form av indolens. Han bränner inte fingrarna och han känner ingen smärta. Är det , det, som kallas den alerta indolensen?

I dag vill inte Polarview skriva nåt kul. Det kalla vårregnet suger kraften ur pennan. Men i morgon , onsdag, då ska Polarview ta nya tag och muntra upp sina trogna läsare. Tur att det finns flitiga bävrar som inspirerar. Bilden visar en bäverdamm i skogen.

Polarview surfar runt lite i bloggosfären. Det skrivs mycket därute i cyberrymden. En blogg  som fångade  mitt intresse var Lars Ohlys blogg.  Det mesta han skriver  vilar på  historisk kommunistretorik.   Hans blogg för tankarna till till de gamla goda diktaturerna då det var ordning och reda. Klass mot klass , kamp mot kapitalet  och ” av var och en efter förmåga. ”  Men det riktigt intressanta var att han vill bli utrikesminister eller finansminister i Monas regering efter valet i höst. Finansminister skulle vara okej för då kanske man kunde ta det lite lugnare och trappa ner på att jobba åt andra. Men utrikesminister!?, ,,, nä då är han lite sent ute tycker Polarview. Det skulle ha passat bättre på den tiden då Sovjetunionen var en stabil maktfaktor. I dag undrar jag vad Ohlyskulle kunna tillföra utrikespolitiskt.  Apropå gamla Sovjet, så kom jag på en skrift som är värd att läsa. ”Lenins valda tankar” (franska upplagan). det är grejer det!

Med denna bild på ett gammalt kalkbrott tar Polarview ledigt över pingsthelgen. Polarview passerade denna plats i morse och kunde inte låta bli att stanna och ta ett kort. Unga friska björklöv belystes av varm vårsol och naturen speglade sig  vattnet. Nu andades stället frid, men en gång för länge sedan  var här liv och rörelse. Det var bättre förr. Men POLARVIEWs bästa tid är NU!

Polarview öppnar en av glasdörrara och stryker med handen över bokryggarna. Där står mina vänner med sitt underbara innehåll. Tusentals sidor med fantastiska berättelser. Allt detta skulle kunna ersättas med några få läsplattor. Dessa elektroniska underverk som fullständigt ersätter den tryckta boken. Läsplattan tar ingen plats och rymmer så mycket. Men den doftar inte gammal bok.

PW  skulle fylla femton år och han var på skoldisco för andra gången i sitt liv. Förväntningarna var stora inför kvällens äventyr. En del av tjejerna på skolan var så söta att man kunde tänka sig att vara ihop med dom. Men det konstiga var att dom flickorna såg inte mig, dom trånade efter killar som var flera år äldre än jag. Konstigt, jag kunde inte förstå det. Så var det ju systrarna A-sson. Deras pappa var en på orten väl anlitad rörmokare som var känd för sina fina jobb. Hans döttrar var fagra.  Den ena var   femton och vackrast och den andra var sexton år gammal,  och söt var hon också. Dom satt bredvid varandra på en bänk i entre´n och skrattade och skojade med sina kompisar som passerade. Det var två populära systrar. Och där kom PW traskande och försökte se världsvan  ut. Jag  vågade knapt titta på de två leende blonda systrarna  A-sson. Plötsligt hör jag lillasyster A-sson ropa ”Pw kom hit ska du få en kyss” . Jag  vred på huvudet och mötte hennes blick.  Jag trodde knapt mina öron. Men som tur var så tappade  jag inte fattningen, jag böjde mig frammåt och våra läppar möttes. Hennes läppar var mjuka och förvånadsvärt fuktiga. Hela min kropp spratt till som om jag hade fått en elektrisk stöt. Det hela varade bara några sekunder. Hon skrattade med vita tänder och jag log fånigt. Min bristande erfarenhet gjorde att jag coolt gick vidare in i vimlet. Det blev aldrig något mer mellan lillasyster A-sson och mig. Våra läppars hastiga möte var den enda  kontakt vi någonsin hade.  Men hon hade öppnat mina ögon och gett mig en försmak av det som i framtiden skulle skänka mig så mycket glädje, avslappning och spänning.