Polarview var 8 år och satt i framsätet på sin mammas vita Morris minor. På sätet där bak låg en blå knallpulverspistol. Lille PW var mycket lycklig. Den blå revolvern var en gåva till mig från stadens järnhandlare. Det var den störtsta och finaste leksakspistol jag någonsin sett. Jag skulle inte få leka med den förrän vi kom hem. Den låg där i baksätet och blänkte. Under bilfärden blev frestelsen för stor. PW sträckte sin lilla hand till baksätet och pillade i smyg på vapnet. För att se bättre så lyfte jag upp pistolen lite grann, och när den var i höjd med min mors nacke så brann ett skott av. Helt obegripligt, men det bara small. Det small utav bara helvete. Min mamma som i godan ro satt och körde fick rena dåndimpen. Hon höll på att köra i diket, det sprutade grus, motorn rusade och vi sladdade fram och tillbaka på vägen. Morsan blev helt hysterisk och jag begrep ingenting. Den hysteri som rådde i bilen fick mig för tillfället att glömma lyckan över puffran. Strax efter hemkomsten var leksaken borta och jag frågade inte efter den. Drygt femtio år senare återfann jag den blå pistolen längst in i en garderob i mitt föräldrahem som nu skulle städas ur för gott. Den var inte lika stor som jag mindes den , men lika blå.