Del  tre. Änglarna kunde inte flyga. Polarview forslades nu med ambulans till   länssjukhuset. Där följde flera dagar av  provtagningar och vård. Men  det ögonblicket då jag första gången vaknade på länslassarettet i Tunsstad glömmer jag aldrig. Jag slog upp ögonen och tittade ut i rymden. Det starka vita ljuset bländade mig. Allt tycktes vara vitt  och mjölkartat. Runt omkring mig flög fyra änglar. Det doftade av rosor.” Jaha , jag är död. Jaså, det är så här det ser ut i himmelriket”, tänkte jag. Känslan  i kroppen var underbar och min själ andades frid. Men det var något som inte stämde. Jag började fårstå att ljuset kom från starka lampor i taket. Änglarna kunde inte flyga, det var sköterskor i vita dräkter som stod på golvet. Rosendoften härrörde  från en bukett på sidobordet. Jag låg helt enkelt på enskild sal i en sjukhussäng och höll på att tillfriskna. En av ”änglarna” kom fram till mig och la en sval hand på min panna och sa med mild stämma ” Du måste dricka , här är lite vatten”.  Trots att det värkte i halsen och huvudet  så kände jag en otrolig lycka. Jag var inte död, bara lite sjuk och snart skulle jag vara frisk. Ett knappt år senare var jag  återställd och mina blodvärden var helt återställda. Vad var det då för sjuka som hade drabbat mig.   Diagnosen var  mononukleos och meningit. De båda åkommorna hade drabbat mig med extra kraft och för en tid slagit ett muskelknippe till marken.