Första delen.      Liemannen står på lur.      Polarview satt på huk i slänten och grävde stolphål. Det skulle bli ett stadigt staket där  stolparna skulle stensättas för att sedan bära det rödmålade staketet i årtionden. Julisolen brände från klar himmel och nere vid sjön hördes skratt från badande barn. Arbetet roade mig inte, jag hade ont i huvudet och tanken var oklar. Faktum var att jag började känna mig riktigt dålig. Jag orkade helt enkelt inte gräva. Med smärta i skallen och värk i ryggen la jag mig ner i gräset för att vila.  Jag måste ha svimmat och varit medvetslös länge , för när jag slog upp ögonen hade solen flyttat sig långt på himlen och förmannen stod lutad över mig med sur blick. ” Ligger du här och latar dig, ungjävel” sa han, samtidigt som jag försökte sätta mig upp. Jag försökte svara, men ur min mun kom endast sludder och osammanhängande meningar. Lenart, som förmannen hette förstod nu att jag var sjuk. Inte lite sjuk utan jävligt sjuk.  Hur det gick till vet jag inte riktigt , men han ordnade med att jag kom till vårdcentralen i den närliggande tätorten.  Kampen för att överleva hade startat.  Fortsättning följer.