Han var min arbetskamrat och vän. Men han var också en buse. Han tog för sig av livet och tog ut svängarna, ibland gick han över gränsen till vad som var tillåtet. Man fick passa sig jävligt noga så att man inte försökte efterhärma honom för det skulle man inte klara. Han åkte aldrig dit, och folk som försökte kränka honom bad han att fara åt helvete. Min vän kunde be folk att fara åt helvete på ett sätt så att dom rullade i hop sig och sket på sig. Hans goda egenskaper var många. Skicklig i sin yrkesroll, sin hobbys expert och bästa utövare, stor och stark, samt utrustad med ett varmt hjärta. Han kände hög som låg och åtnjöt skydd av detta faktum, den som försökte sätta dit honom var alltid tvungen attge sig på grund av det egna mjölets orenhet. Den myndighet som han tjänade så effektivt och skickligt blåste han ibland på ett underbart hårresande sätt. MEN HAN SVEK ALDRIG EN KOMPIS, OCH HAN VAR OBROTTSLIGT LOJAL MOT SINA VÄNNER. Dessutom besatt han en god grundmoral som de flesta kunde acceptera. Han var min bästa arbetskamrat, och när vi ”jobbade” i hop så hade vi så himla kul. Jag försökte aldrig härma honom, jag körde mitt eget race men jag lärde mig mycket av min skojare till arbetskamrat. Tyvärr så tog kräftan honom innan han var färdig, kanske för att han var så färgstark. Jag saknar honom.